Per Alvsten
Industripoesi




tentakler

blundar, utsträckta armar, darriga fingrar,
slår upp ögonlocken, ser ut över publikens ansikten.


en natts drömmar
sömnen läker
morgontidning
kaffe

skinger

jag såg igen hur min dotter flög av sin vuxencykel
hon var 5 år och flög av sin förbannade cykel

jag backade minnesfilmen och räddade henne,
men ändå notisen
med minnet i behåll
av hur hon dog

och bäst var att jag minns hur jag inte mindes längre

skingrat

rubriker slår in sina tentakler under min panna
a-press, stöd, demokratiglöd, gratis nyheter, tidningsdöd

trycksvärtade vänder vi oss och de andra i gravar som inte finns
men alla faller i

aska

Faller alla
Rasterdjupt






Kodlås

tonläge: högstämt och mycket vackert, nästan serent, hela dikten igenom

Det ryktas att kvällen var vacker.
Ett sjunkande allt rödare ljus täckte himlen.
Kvarvarande molnslamsor låg livlösa, på väg
Att spolas ned i horisonten.
Hemvändande drog sommarjackorna åt sig och
Pratade om en tidig höst
Barnet fantiserade om tecknade videomonster
Föräldrar och förbipasserande drog
På mungiporna, och tiden gick
En fyrtiofyraårig hemlös man misshandlades grovt
Under natten
Till onsdagen
Han var okammad och lär ha luktat mycket illa
Rörde sig obscent
Två män tjugotre och trettio år gamla greps omedelbart
Av polisen
Det var nästan fullmåne, huttrade polisens talesman. Natten
Var
Annars lugn. De två männen sägs ha diskuterat blygt, ja nästan
Ohörbart, burit på varsin bukett sensommarblomster. De bar udda
Kläder och lades märke av folk i allmänhet. Det har vi noterat, uttryckte sig en
Boende i området. Polisens talesman snöt sig och undrade om det inte gick något
Virus
Nu
Förövrigt satt förtiofyraåringen tyst och introvert på en bänk, innan våldsdådet skedde
Han hade benen korslagda
Skadorna uppges inte vara livshotande
Några i husen invid brottsplatsen tände ljusen i sina välputsade fönster och syntes likt
Inramade siluetter. Som mynts framsida, viskade den hemlöse och slöt ögonen.
Ett äppelrött ljus täckte morgon himlen.
Molnslamsor växte upp, på väg
Upp ur horisontens djup.
Morgonfolket drog tröjorna över sig och
Siade om en tidig men vacker höst
Barnet var tyst och såg sagomonster
Föräldrar och förbipasserande drog försiktig
På mungiporna, och tiden gick
Ekot av tidningsbudet dog ut, det klickade i en port och kodlåset öppnade sig
Välkomnande






Neokraft Industripoesi Neokraft
1
neotid


har ni sett brobygget här i värmen hur det välver sig över
tågen kommer och tågen går

allt flyter jämt

utbytet ökar, knappar siffror trillar, drillar överhettningen
en ständig växande ström och folk vill inte sova mer

men i stillheten

uppsköljda under brofästet gömmer vi oss för patrullmännen
bakom oss flyger de in dånande Wagner, piskande rotorblad
de surfar, så vi sticker

jag förstör och du frågar vad jag gör






2
neoljud


har ni hört om barrikaderna och hur havet trycker på
vi hoppar in
tåget mot centrum ska gå

man konstruerar, bygger mer för fler och fler, ökar pressen
organiserar foder, klövjar och benmärg, slimmar stressen

det finns ett torn, som vrider sig runt som en mask in i himeln
men luften läcker
och ljuset har tappat fästet

vi skär upp organisatörernas strupar, frågar om torkan
har den inte med magnetremsor, utvinning, koder, kablar, gaser
att göra?
för vi ser ju hur det läcker






3
neohus


kulhålen lysande damm, muren genskriften förvandlar oss, strålningen
achtung, säger vi med våra ord, neustadt Malmö, bitte aussteigen.
Himmelsläckaget förändrar oss. Under simfötterna knastrar gruset

solen steker och bränner, vi springer, skuggan, löven och trädsuset
i värmen bakom murarna krymper vi och ser patrullernas jakt på oss

halt!

snabba steg, svampiga vägar, hal gatsten, och vi känner äggen
under huden, vi jäser, vi upptäcker massgravarna i Pildamsparken,
ser skallar på pålar och sminkade ansikten skålar i hettans Lilla torg







4
neoplats


har ni hört om husbyggena vid hamnen, man ropar:
havsytan stiger, trycket ökar, och väggarna spricker
vi lägger oss på lur

organisatörerna lallar heligt, kisar mot kropparna vi hängt i lyktstolparna
strålningen, solen, himlen läcker allt mer och barrikaderna knakar
standard skriker de, vår standard
men ljuset har tappat fästet
och de bränns till blindhet och förlorar
komandoknapparna till varje del av världen
klot

havsytan stiger, trycket ökar
kockumskranen i diset, fukten klibbar mot gatan, vi kommer nu,
kulhålen, våra tunga däck slickar sig fram och sprider ut inälvor
smaskandet

vi prickskjuter dem, äggen kläcks, vi förvandlas och vår hud täcks
floden kommer






5
neokraft


vi har gälar
nya gener husen faller
vattenforsar fenor och kravaller

vi simmar,
vi hugger med skalpeller ympar in nya ägg

ett framtidsregn piskar fräsande vaxblå gondollik i Möllanträsket

Fiskarkungen öppnar upp sitt gap
”he dead mistah Curtz!”
Fiskarkungen tuggar, smälter dött människokött, mjukt och uppblött

Gälmännen kastar sina nät
Wasserland, wasserland, vågsvall in
plocka, plocka fångsten så stinn

Unterwelt: Malmö suddas långsamt ut, sänks
Sternen: syraregnet fräter färgen av Kronprinsskrapan
farblose Sonnenstoff: Malmö rasar ner, dränks
”the horror, I can see the horror”

jag förstör och du frågar vad jag gör


Neokraft Industripoesi Neokraft







storpoäten

Puttrande dockgångstil; huvudet slängigt, rygg bakåt och imaginär bullig mage.

Putt putt putt putt putt

Vänder sig mot mikrofonen.

-Ha ha haaaa (skratt ihåligt, ondskefullt och omnipotent)

Jag är är storpoäten, världens bästa poet och lever bortom landet ingenstans. Ha ha ha ha.
Där finns bara tomhet.
Det här är mina strumpvänner, de nakna fötternas slitna strumpor. Poetens klichéer.
-hej! (hand 1)
-hej! (hand 2)
Och hos oss frodas ångesten.
-varför då?
Döden och skuggorna växer här på de svarta tunga stränderna och de sinade haven.
-men vi, vad är vi?
Du är det tunna skal en fråga kan ha.
-Jag förstår inte!
Putt putt ha. Lilla du min strumpa. Förstår du inte? Man måste vara stor för att kunna se att du bara är poesins röda strumptråd. Du är inte är mer än en fågelskrämma här i det öde landet. He he he.
-och jag då?
Lilla vän begriper du inte här i tomheten kan jag stoppa dig in mina fickor, du är utelämnad åt mina oerhörda metaforer, inbilskt vackra naturbeskrivningar och det fantastiskt äkta tilltalet. Och du är bara ett par sammanvävda ylletrådar. Bäh bäh på dig.
-men det är ju hemskt. Jag vill inte att det ska vara så!
Ha putt, rörande min lilla strumpa nu har jag annat att göra, skriva poesi om världen, den överväldigande naturen och de glimrande haven, azaelor som slår ut i ett hav av dofter. Jag ska ta av er!
- nej vi vill växa upp bli stora och få ett eget unikt språk!
Jag ska sätta foten i er, blåsa liv i er med fötterna och gå iväg med stormsteg. Ha hah världens bästa poet. Er vilja växer i skogen. Ni är bara ett kärl för mina storpoätfötter. Ni har äran att ta emot min fotsvett. Putt putt ha ha ha ha.





Sajtpoeterna


Per Alvsten


Tommy Thuresson


Irene Karlbom


Stefan Hjorthall


Thomas Lindblad II


Pelle Andersson


Sohrab Rahimi


Per Wästberg


Anna Jörgensdotter


Eleonora Luthander


István Molnár


Robert Cole


Peter Curman


Pamela Jaskoviak


Thomas Göransson


Kennet Klemets


Anjum Hasan


Iodine Jupiter


Rainer Eillilä


Jenny Morelli


Nadja Mattson


Gunnar Harding


Jarlo Martel-Monto


Krzysztof Bloch


Johan Nordgren


Thomas L.


Serum logotyp Serum logotyp
Upp   Ned
<<<    <<    <| >    >>    >>>