Kroppens meningar är ofullständiga



Men om du under mitt korta hår
ser mitt långa hår upp till knäet
klippt och skuren 
bakom mörka glasögon
under det en mörk scarf och lerig nagel
blod pulserar i mitt knä  
och ovanför det trädet 
har jag stått träd
en fågel skakar mina vita fjädrar 
om du ser mig naken
en blå lätt ängel på mitt bröst
en sten om min hals
sover i mitt knä i skuggornas tyngd
en upp och nervänd himmel med gröna blad
och skott av solens salvor på pannan
skurna randiga ljus
som slingrar sig runt jorden
vattnet där jag porlar
har samlat mig själv i min näve
droppe för droppe faller i språnget
mot dig
och jordens ansikte
förloras och hittas
odjuret som
plockar regnets rötter
slår mot dina ord
havets röst
och långa armar från Goa till Malmö
lägger på rivningar  
skorrandet av andningens botten
din blick som jag drunknar i
och visar dig själens djup i vinden    
streck och punkter kroppens meningar som ofullständigt
brinner
skrämda av din kärleks anfall
om du ser mig naken
med åker och kråka
och trötthet, jag kan inte och vill inte gå
har inte och skall sova och vill inte 
kom
med stavningen av varats imperfektum
hantverken i Isfahan
Calcuttas rökelser, blå minaret och gyllene tak
med morgnar som moln skrynkliga och kallt kaffe
med döda telefoner och pappersrester
har gått med vinden är jag glömd
och spottat skönheten på Gud  
avskyr tvivlets unkenhet, kär i vansinnet
ta mig nu någon hårt
på kanten av denna flöjt, kalla höga strupe
som jag kastas för att inte ramla
ta mig hårt tills jag faller
spy upp mitt eget blod
töm det på mina döda
och tåg som aldrig kommer fram
hus till hus förlorade skepp
och en dröm av grus i denna odjurets tid
därför kalla mig vackert nu
och kortfatta mig i dig vackert kalla mig
räds ej att inte ta på
odjurets ansikte
i en spiral som blev en trappuppgång av kroppar
sköra mörker av fjärilens sköra gardiner
på nakenhetens sida här 
om du kommer till de rum som jag ej sett utan dig
och vi väntade på dig 
med knappar, torkade blommor
och gula blad
badbora, tamar, root
physia, Soudabeh, ön och auster
med döden täckte jag en del av mitt ansikte
ibland dess fötter
deras magar, era läppar, våra bröst
och det var inte alltid lite mer än det som borde
vi och feber i en vidd som måne ett skärande blad i vattnet
ända tills vår öken öppnas i flammor
och fåglar som sover på din axel i mitt huvud
kom!  Var inte rädd för dina brutna fingrar som jag hämtat
för att du skall klistra mig till mina fingrar
för att jag skall börja från dig 
kommer jag att gå igen


 

Det gamla paraplyet
1
Hur har hon kommit hit sådan lång väg denna kvinna med sin grå regnkappa och sitt vemodiga paraply utan att knacka på dörren eller säga ett enda ord anlände hon och satt bredvid mig bredvid falluckan drack hon ur samma tekopp jag tittade igenom hennes ögon igen en gång körsbärets knoppande en gång lövfällningen av akacior och jasminer och sedan visste jag att hos de rivna bladen som gick bort med vinden inte fanns någon nyhet. Livet är trettio år gammal man kan bara böja sig framåt och gråta över mängden av upp- och nervända flaggor och lukta på den bittra parfymen utmed minuternas olycksbådande

2 Vår höst har återigen kommit mogna vildplommon och persimoner regnet och nakna ekollon det halvbrända bladet av Platon och pil som om vi bara blundade fortfarande fanns den halvdruckna koppen på bordet. Vi bara blinkade och världen var tom på älskare som var vi.

3 Nu är jag en uppsvullen lik över mina dagar men varken bladen täcker mig eller måsarna skuggar över denna blåa panna varken knoppar letar efter eller snön fyller mina ådrors klyftor. De sade: det finns ingen väg vid denna sida så färglös jag har blivit att även döden glömt mig

4 svarta fågelspillningar på jaspis, på glasets marmor numera är jag finnig och ensam som en staty övergiven i regnet eller en ung mans önskningar fulla av hål som kommit tillbaka från kriget med en agatring i fickan och fingrar som tuggats av elden.

5 Så sliten som jag är som en skjorta som är använd tusen gånger vilken okänd vind har kastat mig hit? med min själs ihoplappade med denna vissna röst när jag passerar igenom höstliga dörrar är jag i dina ögon inget annat än rynkiga händer som bitit i ett gammalt äpple

6 Jag söker vatten men jag har ingen mun utan händer och armar omfamnar jag dig under denna lilla plåttak har vi bara våra drömmar och den långa raden av myror som passerar över förvirrade sinnen. Mörkret droppar bakom rädslornas isolering denna överraskning kommer att föra bort oss utan att vi ens druckit den klunk vi sökte

7 Vem är det som frågar om kvinnan med en grå regnkappa och ett gammal paraplys kommande och gående tuggade naglar kommer inte att avslöja dig när Du gång på gång vikt biljetten dina tårar kommer inte att fylla nattens håla. Natten har passerat förbi vår själ bosatt sig i vår röst med sina vilsna fåglar och mörka moln.

8 Blod kastad på meningars vägg men min röst når inte dig jag drunknar bredvid dig och du ser ingenting utom en förvånad kvinna som står på knä bredvid fällan av lekens rutor och ser stökiga räls i djupet av minuter som växlaren som gör i ordning de krokiga linjerna en skakig lykta snurrar kring dina drömmar så att du kan se döda ord och en flamberande mun som smälter över din skelett.

9 Världens rum är det ändlösa spelets hålor vad har försvunnit? Är det en grön kula? Jag har gnuggat denna biljett gång på gång i min flicka denna mynt har jag klämt i min hand bussar passerar förbi och gula telefonkiosk syns men hur mycket kan man avlägsna sig från en kvinna med en grå regnkappa som tittar på sin klocka gång på gång och vet mycket väl himlen kommer aldrig att fälla regn och vinden har tagit med sig den gatan som med en våt gran anslöt sig till källan och den gröna kulan har för alltid glidit från hans handflata. Det är lönlöst att slå på dörrar och passera igenom bredvidliggande rum att dra gardiner åt sidan och öppna falluckan för att återigen se månen som lyser som alltid på den kvinnans axlar som har en grå regnkappa och ett gammalt paraply.

Med en röd blomma Passera med en röd blomma igenom svarta skjortor och trottoarens slitna flaggor det finns ingen annan väg kom ner med din röda blomma från bladets vänstra hörn passera igenom linjer och paragrafer sväng mot mina minnen möt mig i ett gammalt och gult hus som har rostiga gängor och falluckor täckta av gräs och murgröna sammanblandad och spänstig är dammet av tingen årens vemodiga hölje runt skräcken med din röda blomma kom, kom och på ett sätt de inte kan se peka på paradisets dörr.

Även... Även när du inte är här sitter du framför mig och lampan brinner bredvid dig Hur kunde all den vita öken bli en vit liten duk på en gummas knä med den svarta näckrosens vemodiga avtryck och klockans pendel som blev en gul myra och tuggade sönder våra fingrar dina omogna kinders heta doft och färgen av de vinbär som vi hade plockat rött rött och elden läste böckerna och vinden bläddrade oss Även när Du inte är här står Du framför oss hänger upp lampan i mörkret och kallar oss vid våra namn.

 

Azita
Ghahreman

NED
UPP