Modigt slöt du dina pianofingrar

så löst om min självbehärskning
att semesterplaneringen förlades
till en pommersk ubåt.

Hallå, trampa inte på den skalbaggen.
Vandra över skorstenar och andras
ägor men låt bli att sväva så lycklig.

Vi lever tyvärr i ett hägn av utmattade
taxar och fotbollstunnlar.
Och badkrukor fylls med andäktiga
suckar från änglar i panik.

Inte ens en dikt av Rilke eller
en löst sammanhållen hymn
bortom Morrissey
kan få oss att likställa
avund med kanotpaddling.




Komma för tidigt till festligheter

Det är skamligt att vara boxboll till den
som skänker nycklar till sankte Per
och sedan försvinner i ett töcken av
honnörer och uppbragta marschanträden.

Det klokaste idag måste vara att
separera melankoli från trattkantareller
och sedan i tur ordning:
blidka havsgudar, strö ut bröd till
uppspelta tranor
samt skicka ambulanser som rekommenderade brev.

På piren, strax innan de långsamma polisernas
årsfest, stod våra belackare och grät som b-aktriser.
Vinden var ljum, polska poeter trådde dansen
och på stora fat från New Orleans låg sida vid sida
storknade humrar och livräddningsbojar.

Hela mörkret, som alla nogsamt undvikit, låg nu
som i öppen dager.
Man tittade på smalfilm och sköt ut gummibåten
fullastad med komiska återblickar på
sjuåriga äktenskap.

Fruktbålen innehöll så klart de mandarinklyftor
vi redan skickat ut med de burdusa kyparpraktikanterna.
Här var alltså klagomålen verkligen berättigade.




Bollar

Redan som miniatyr sökte jag mig till det ofarliga.
Krokiteckning, apelsinklyftor, kindens lätta rodnad.
De små stunderna vid min mors havregrynsgröt.
Det brådmogna kluckandet från en optimistjolle.
De icke kolsyrade dryckerna.

Mockahandskarna, kalaspuffarna, en morfars tysta kudde.
Sångsvanarna som honkade och bandybollen i kylskåpet.
Inga kusiner inom räckhåll och citrondiskmedlet som alltid - redo.
Avmätta bugningar från ordningsmannen i våningen intill.
Livet gick mig till mötes som en mobil av svävande sjölejon.




gå lågt

livet ska tas itu med
fastän det släpar bläck

knipsa gult blad
gråta smalt

humma några takter




Elektriskt

Kliv inte över min frukt, säger den mörka
och menar mig och mitt rangliga sätt att le.

Det är förbluffande ljust denna kväll
då artärerna bågnar som piloter på permission.

Som från ett sydländskt hav kommer fukten
från hennes armveck.

Kliver inte över och minns då apelsiner
en hastig torsdag då kaffet hade smilgropar.

Minns denna snabba renskrubbning före frukost
fast med blicken uthälld över ett elektriskt nu.

Jag svävar och tänker: sammansvärjning
mot kroppen från alla håll.




Kärleksdikt

Hellre än slutna sällskap med bastubröder
binder jag mig till dig, blir härligt svartsjuk och
bedömer förtjust olika sorters bodylotion.

Hellre klara marsdagar, på språng under solen
utan en rynka i pannan, än att stå på moln och utöva
självbefrielse som i en mycket berömd dikt från Finland.

Hellre flyktiga juninätter, då tungornas varliga matematik
räknar kroppens alla gömställen, än att i november bokföra
de kläder som kastats på grusgångar och i fladdermusfåtöljer.

Hellre än vemod, dyrkande bugningar och spegelfantasier
smakar jag på ditt aprikosskratt, drar upp din vindlande kjol
och hejdar mig endast inför det lilla darret på din underläpp.




Tre raka

Du hade som vanligt tillåtelse av din mor
att beklaga dig över en mans
ofullständiga rörelsemönster.

Det bodde tjuvkikare i din trappuppgång.
Rapporterna kom veckovis
och satt som gjutna i mitt läckande samvete.

I det snabba sättet
att byta ut ärliga uppsåt mot
kantstött fåfänga var du en mästare.

Vad var mina bidrag?
Tveksamma första maj-tåg,
vagt släntrande kring bankomater
och att aldrig kunna förmå mig själv
att åka till Tyskland.

Jag tyckte inte om Cordon Negro
och på avstånd liknade jag
en engelsk kolonialöverste
och inte Jarl Alfredius.

Satt mest och finkammade skivhyllan
på jakt efter ett gammalt d´B:s-album
och ringde aldrig advokaten.

Ett annat brott var att systematiskt
undvika intåg framifrån
i fullsatta kongresshallar.

Men det värsta var naturligtvis
att jag inte öppet föll i gråt
när din berusade far förvägrades
spela restaurangtrummor på Ålandsbåten.

Men ändå: villigare tunga än din
har jag sällan känt
och du kunde skicka mig efter aftontidningen
på tio komma sex.

Vad som slutligen fick mig att fly
till en torftigare exil hos S.
var din förtjusande backhand
den där måndagskvällen i Kenneth Isakssons gillestuga:
elva - tjugoett, elva - tjugoett, elva - tjugoett.




Ståndscirkulation I-IV

I


Om du bara ville erkänna ditt symbiotiska leverne
så skulle cirkulationskuverten återfinnas
och delas ut som strutar till godhjärtade barn.

Ty vi befinner oss mitt i den osminkade verkligheten
som du felaktigt angav som sagovärld
enbart för att klockaren, prästen och resten av Örgryte
patrullerar gatorna på jakt efter riktig norsk dramatik.

Här tänker man på fuktiga eftermiddagar
framför popcornståndet
då man bände loss sina fobier
för att de hade stämt träff med lealösa joggare
som vid tretiden dyker upp ur katakomberna.




II

Inget mer än dina lycksaliga öar, dina proteser
och ditt outgrundliga mörker
fick mig på fall.

Hundraprocentiga vitaminsprutor gick mig förbi
och från lägenheterna i den nybyggda oasen
hördes kulorna vina som mögliga pastejer.


Jag såg att du förvarade dina ögon som försäkringsbrev,
det var bara det att ingen missförstod dig.
Förr kunde folk reagera när någon hopplös anarkist
släppte sin elektriska fotboja, och typ -
kastade sig framför sina egna motöverföringar.

Detta är numera ett legendariskt påhitt;
du hoppade ju före mig, sneglade på min vrist
när vi äntligen hade fått upp krocketbågarna.




III

Du bar din historia lika flott som en inseglad skonare.

Och de fåordiga, de som envisas med tigandets tyranni,
har nu lagt sina sista kort: utsikter över tyrolerlandskap
och baddräktsmode i det chica utförande som
endast svala höstkvällar kan gå i god för.

Din hysteriska tunghäfta gjorde mig dessutom osäker
i det ”korrekta handhavandet av tvål”.
En kommentar som jag har popsånger att tacka för.

Eller, för att vara exakt, av den bistra erfarenhet
då jag såg din före detta älskare med vit blick,
kasta upp sina förhoppningar om ett spolformat liv.




IV


Ja, se den kåtbocken som halvt om halvt
binder upp sig för ännu ett simborgarmärke.

Han påminner om de som alltid står framför en i biokön
och låtsas att de sett alla filmer med incestuös problematik.
Och kommer undan med det.

Biljettrivarna har ju stoppat all vidare intagning
till överkurser och magistergrad.
Napoleonkomplex förstås.

Nej, mina krav är försvinnande små -
en kopp te och nattsömnen lagd däri.




Nu har Stig Strand somnat


I kalla, kalla september gick blomsterspråket
till kungs och bad om förstärkning.
De sista lärkträden med ambitioner
talade som bohemer, lirkade med nikotinslavar
och ertappades med näsorna i en fuga.

Och jag göt min olja över sorg och minne.

Från kroppens mitt ett pekfinger:
”Han är så jäkla reko, så lugn och erfaren.”
För det syns vad han gör; masserar nymfetter och
vandrar sparsmakat bland jordbruksredskap
allt i väntan på en storslagen hotellfrukost.

Persikohalvor, café latte och yoghurt för jazzvindar.

Hammondorgel - vad jag saknar dig!
Jag har inte bett så förtvivlat sedan Askonsdag
då jag var på pimpelfiske och slet i mitt agn.
Men Kevin Rowland på släde
övertygade mig om att släkten alltid har rätt.

”Har du papper på det?”

Det här tjatet går inte mot en säker upplösning
utan orden måste hamras in så de lyser lemonadiskt
över sövande, porlande tågresenärer -
sjungande blues likt ett blåmärke på höften.

Tills det första åket, som vanligt, avslutas vresigt.
Dag Ståhl

NED
UPP