Gunnar Harding
6 dikter




Bouppteckning
Det är så kallt härinne
bland föremålen från vår uppväxt.
Gaseldningen har vridits ner, eftersom ingen bor här längre
utom en trötthet som kommer långt bortifrån
och har sin makt över mig i evighet.
Dessa bord och stolar, tallrikar och gafflar,
ska de glömma oss, vår förortsmässiga aningslöshet,
och historielösa finna sig tillrätta
under nya lampor, i andra stadsdelar?
Det var en utställning dit nästan ingen kom
eftersom bara vi var kallade att se dessa föremål
som format oss och som bär avtryck av vilka vi var.
Så mycket var gjort av kräppapper,
det frasar gråblått, strävt, nästan ålderdomligt,
medan golvens tystnad växer
i väntan på
att telefonen ska kopplas in igen.












Han som träffades av blixten
Det händer mycket sällan, men det händer
att någon träffas av en blixt och överlever.
För all framtid ska han igenkänna andra
som varit med om samma sak, också när de sitter
till synes oberörda framför öppna altandörrar
medan åskmolnen skockas över gräsmattan.
Han vet att allt annat i deras liv nu är utfyllnad,
träull eller frigolit i en låda där en blixt
ligger förpackad, nästan som en gåva.
De som aldrig genomborras av en blixt blir otydliga
som om de fotograferats med instamatic-kamera
på mycket nära håll.
Utsuddade av blixten är uttrycket han söker.
Vissa sommarkvällar efter långa värmeböljor
när himlen åter mörknar och restaurangägare
tar in bord och stolar från trottoaren
går han ut på gatorna och söker de andra, de genomborrade.
Snart öser regnet ner och färgar träden
svartare än asfalten och sotet som rinner nerför väggarna.
Det händer mycket sällan, men det händer
att man sådana kvällar kan se någon
som går i minnet av en blixt.












Den gyllene hjälmen I
Visst minns vi ännu, några av oss,
när vi ombads lägga vår röst
för fantasin eller för verkligheten.
Där fanns någon, var det jag, som genom röken
i restaurangen försökte urskilja en klarhet
som inte uteslöt fantasi eller mystik? Men nej,
att lägga två valsedlar i kuvertet
var strikt förbjudet. En skrattares mun
blandade sig i diskussionen, rabblade namnen
på alla stationerna mellan Stockholm och Uppsala
tur och retur på hexameter. En paus uppstod.
Så lätt förvirras vi av meningslösa kunskaper
och kompassnålen som skulle visa färdriktningen
pekar rakt in i vårt inre.
Och jag kan bara minnas Rosersberg strax före cesuren,
den korta pausen mitt i raden, inte olik
tystnaden när tåget stannar til på en station
och många tränger sig på med stora väskor
vilka hindrar andra att komma av. Så fylls en dikt
nästan mot sin vilja av oväntade gäster
som lägger fötterna på sätet, löser korsord
och för högljudda samtal om ditt och datt.
Och ändå är de kanske våra bröder,
som mannen med den gyllene hjälmen
åtminstone var Rembrandts ”Sogennante Bruder”.
Hans ansikte är nästan utslocknat,
men den förgyllda hjälmen lyser genom seklerna.
Dock är en bror alltid en bror,
även om han ibland placeras
långt ner vid det dukade bordet
där svärden korsas och alla svär en högtidlig ed
att kämpa tillsammans. Tänkte någon då
på att det bland de andra svärden
sträcktes fram ett som ingen höll i?
Det var det svärdets som var frihetens.
Det var det enda bakom vilket inte
två beslutsamma ögon blänkte.
Hur ofta har inte knivar och gafflar korsats
till åminnelse av detta ögonblick
på banketter där alla sitter i alltför trånga byxor
och någon plötsligt hörs säga: ”Vems frihet?”
Så skär ett svärd som ingen håller i
rakt genom samtalet.












Den gyllene hjälmen II
Resan måste hela tiden gå till de platser
vi vet minst om, dit vi anländer fel klädda
rör oss valhänt och uttalar oss trevande,
okunniga om vilket språk som talas på orten.
Bara där skulle vi kunna finna oss själva.
Visst var det spännande
att rulla fram genom så okända trakter
men en dag står man ändå inför ett val och många
som aldrig lagt sin röst för verkligheten
möter den öga mot öga
osäkra på om den kommer inifrån dem själva.
En paus uppstår.
Så sätter tåget igång igen.
Utanför fönstret ser vi ett bländvitt landskap
men känner bara vinterluften som ett fönsterdrag
genom cigarrettröken. Inte heller resandet
skänker någon egentlig frihetskänsla
så länge tåget följer spåret och vi ideligen
möter andra tåg med människor
vilkas längtan driver dem dit varifrån vi kommer.
Och landskapet stannar åter
mitt i en mening.
Vi hade tänkt bestiga bergen,
men molnen tornade upp sig
och luften är mycket tunn på höjderna.
Vi gick runt, vi åt vår matsäck
på rastplatserna längs motorvägen.
Någonstans kommer man alltid,
men inte bara resmålen utan också besökarna
verkar varje gång alltmer sönderpratade,
mer och mer lika minnen av sig själva.
I fickan hittar vi ett halvfullt tuggummipaket
från något annat år men med ganska mycket smak kvar.
Vi tuggar genom det
som tuggade vi i oss genom ett gammalt versmått
egentligen avsett för heroism och bragder.










Den gyllene hjälmen III
Vart tog de vägen de som lade sin röst för fantasin?
Var är de nu som lade sin för verkligheten?
Flyttade de ut i sina landskap och blev borta där?
Telefonerna har slutat att ringa.
Var och en går genom ett tunt regn till vallokalen
och lägger ner ett höstlöv i kuvertet.

All den rådvillhet som råder om vem ”jag” är
är ett intet mot den stora frågan vilka ”vi” är.
Ingen vågar beröra den.
Det skulle för alltför långt ner i de folkdjup
ur vilka myter och sägner en gång växte.
Vår kärlek fylls med tiden
av så mycket annat, blir innehållsrikare
utan att för den skull bli friare. Och svärden,
som skulle banat väg för den, stannar upp
vid ett kallhygge. Vad finns kvar att dyrka
när friheten vandrar bland ruiner?
På dörrarna läser vi namnen på människor vi en gång kände,
men glädjen över att nyckeln ännu passar
förbyts i besvikelsen över att ingen bor kvar där.
Vad gagnar då, o broder, glansen från din gyllene hjälm?
Det hav vi drömde om har översvämmat oss
och horisonten fylls av livbåtar
med proviant som räcker så länge natten räcker.
Och det tog hela denna natt att inse
att det som revs upp
alla våra vattentäta skott
bara var toppen på isberget.
Hur långt ifrån varandra kan vi komma
utan att försvinna helt? Vi rablar namnen
på stationer som vi för längesen passerat
och klagar över att jorden skiljer sig
från andra himlakroppar
genom sin platthet och genom
att den inte utstrålar något ljus.
Ändå samlades vi en gång kring en glöd
som kom från den eller från oss.
Det vi kallar utslocknandet
ligger inte framför oss.
Vi bär det med oss under den gyllene hjälmen.
Kan vi en gång resa oss ur det och mötas
i korsningen av två parallella gator
på restaurang The Golden Helmet
efter stängningsdags?










Sportpalatset
Ett helt fyllt slott med vatten!
På taket står dne gamle målaren
med fågelskit och oljefärg i skägget.
Han försöker fånga havsörnarna.
Inga vinterharar på dessa gator,
bara flickor med vita kaninmuffar,
föräldrar, gengasförgiftade i gråa rockar.
På reliefen passerar de förbi mot skuggorna
som redan vilar över deras ansikten.
De bär med sig presenter dit,
inslagna i julklappspapper där gyllene klockor
omslingrade av järneksblad
ringer ut över kanalens nakna träd
och pråmarna som sover under bron.
Vita halspastiller blänker som tårar,
fryser till is på fasaderna.
De är den enda snön idag.
Vi förbiser så mycket.
I varje simhall finns det 70 pianon.
Ingen tänker på dem
fast lika många småpojkar i våta badbyxor
ihärdigt hamrar in Havsörnsvalsen i elfenbenet.
Vi är så fixerade vid vattnet självt,
kaskaderna och skriken,
fjädrande steg på hala trampoliner.
I bassängen forsar sköjda anletsdrag förbi,
håret rinner stripigt ner i ögonen.
Men i detta konglomerat av subjektivt vatten
har hon nedstigit
från vågorna av masonit,
biopalatsens drottning,
Vattnets Venus.
Hon glider fram längd efter längd
utan att någonsin bryta den plana ytan
vars gröna färg framstår som allt gåtfullare.
Som var den fråga om något inre
-så viskar baddräkten mot huden-
den typ av sanningar som återfinns i gamla serietidningar
där alla bilder av de levande
blir perfekta avbilder av döden.
Ett par bröst blixtfotograferade
från en förbirusande bil,
outplåniga minnen från livet.
Detta brus kommer inte från havet.
Den gamle målaren gråter
däruppe i sitt privata mörker.
Sällan, ytterst sällan
passerar en havsörn övet taken.







Tidigare Sajtpoeter


Anna Jörgensdotter


Eleonora Luthander


István Molnár


Robert Cole


Peter Curman


Pamela Jaskoviak


Thomas Göransson


Kennet Klemets


Anjum Hasan


Iodine Jupiter


Rainer Eillilä


Jenny Morelli


Nadja Mattson


Gunnar Harding


Jarlo Martel-Monto


Krzysztof Bloch


Johan Nordgren


thomas L.


Serum logotyp Serum logotyp
Upp   Ned
<<<    <<    <| >    >>    >>>