*



Så stilla, 
så tyst.
Sedan.

Rädslan skramlar till
i min kropp,
får marken 
att skälva.
Bitarna av mig
faller mot 
den asktäckta marken
likt stumma soldater 
skurna 
i pärlemor.

Så nära
den brännande
blicken.


 

** När jag vaknar och alla sanningar och alla lögner måste ut på grönbete bland svartklädda kulturarbetare och söndagsspyor. När tiden stannar och allt blir påträngande troligt När svaren är slut och natten gör ont. När ingen finns kvar.

*** Vi pratade aldrig om honom. Vi var för unga, för lyckliga. Nu suckar vi bara, och kämpar mot tårarna, när dagarna försvinner i oändliga nätter. När du inte längre finns. Vi är äldre nu. Alla ord som blev kvar, hängande likt frusna regndroppar under det rostiga balkongräcket. När hjärtats ork är slut. När kärleken faller på knä.

**** Skulden har bränts in i mina anletsdrag. Skammen har man gjutit in i min själ. Det är det roliga man minns... Ditt tysta medgivande. ...det tråkiga glömmer man bort. Fjättrad vid ett liv där förståndet sakta kliver åt sidan och barnet inte längre gråter.

***** Stanna en stund i en vrå av mitt minne. Vila ett slag i mitt innersta rum. Blekna ej bort likt barndomens fotografier.

****** När nykterheten sätter sina klor i mitt nakna svidande medvetande och nattens alla stjärnor skär genom mina ögonlock likt glödande sandkorn kan jag för en stund känna att jag kanske får leva en liten stund till.

******* Var kom den ifrån? Den där oron. Tiden leker med alla sår, petar och pillar. Ingen såg. Ingen minns. Man får gå iväg, inte vända om. Böja sitt huvud, ned mot allt man gått förbi. Vi gungar tillsammans i min dröm. Blunda nu.

 



NED
UPP