Pelle Andersson
1 dikt + 1 diktsvit


Att komma hem
Jag sitter på en luftmadrass och håller en åra i handen, min
bror är bredvid. Vi är inte gamla, han förstås fyra år äldre,
han kanske är sju -

Det finns en liten båt bredvid, det är farbror och fasters
- vi är ofta där om somrarna och badar, det blir mer sällan
senare, de flyttar, vi bor kvar -

Kanske fick inte pappa dö. Kanske inte för faster heller.
Jag tror att den finns, döden - en död att leva av.

Jag ligger på min säng, det har andra författare gjort före mig.
Därute är det sol, de säger att det börjar bli vår och jag
försöker mentalt gå ner i vår resa -

Vi ska åka tillsammans, redaktionen, mina vänner - jag ser
dem så nu, innan resan. Jag vet att jag kommer att ha en annan
bild när vi kommer hem.

            - om vi kommer hem

Jag tror inte att vi dör. Jag tror inte på den döden. Jag tror
däremot på att ligga på sängen, hemma och inte längre känna
igen sig.

Vi ska ta bilen genom Europa, till det som inte har hänt. Det
som håller på att inte hända igen - som inte håller på att hända
i grannländerna.
Jag kan inte gå ner i resan. Jag kan inte lämna det som är jag i
landet Sverige. Jag är någon annan i landet Tyskland, i landet
Frankrike, England och Österrike.

Sånär som på några små stickade koftor har jag försökt lämna
den person som var jag i landet barndom och sånär på några
vänner i landet ungdom.

            - och nu -

Nu känner jag ingen oro. Jag är fast i denna person. I denna
person som hon i rummet bredvid detta arbetsrum känner så
mycket bättre. Det är mitt enda hopp, att hon känner igen mig,
inte jag henne. Eller jag detta hus eller denna lägenhet.

Det finns så mycket uppgrävd mark. Jag vet att jag kommer att
se det. Jag vet att folk kommer att begära att jag ska förstå,
känna medlidande - det vore ett misstag.

Ett barn sade till mig på stan. På Folkungagatan:

            ”Du är ingen farbror”

Precis så sade hon. Jag vet inte vad hon menade. Menade hon
för alltid, just nu eller just hennes?

Jag ligger på sängen med händerna bredvid mig. Solen är
på väg ner. Om jag legat i mitt barndomshem hade jag sett solen
lysa på den lilla hyllan i sovalkoven, skenet skulle vara mjukt,
lite uppblandat, liksom utspätt av alla trädgrenar det hade
passerat för att komma fram.

            - nu: framme

Jag har sorlet av rockmusik och Sarajevoungdomar. De tittar
så konstigt på mig här. Jag är inte en av dem, är jag ens en av
mig själv? Det ringer på telefon och en Bosnisk journalist vill
äta lunch med mig - med oss.

Det är sol över Sarajevo. De säger att det dött eller försvunnit
minst femhundratusen i detta land.

Jag ska försöka gå ner i detta. Bli en del av. I Brcko blir en försoningsgest ett misslyckande. Här byts blickar. Mina mot ögon som tittar bort. Irritation, sånger, meningar och sedan det där sedda, öppna, ni vet. Någon är ond på mig. Det skulle kunna vara jag själv.

            - ond? -

Jag ringer hem. Hon säger att vi måste skaffa barn. Jag vet för
första gången att det är sant.

När man går på gatorna i den här staden ser man
nedslagsplatser efter granater, runt dem i en vacker halvcirkel
finns mindre hål, splitter. De har fyllt hålen med en röd
massa -

            - En skola
            En låt - Maccarena
            En Sfor-soldat tittar bort
            när jag tittar på honom
            En liten flicka ser jag,
            på en vacker bild,
            i alldeles för stora skor

Han som tagit bilden kom i går från Gorazde, han kom
tillsammans med en gammal vän till mig.

Jag har ännu inte landat. Jag sitter fyra våningar upp. Vattnet
är avstängt och mina fingrar rör sig över tangenterna och jag
vet att jag kommer hem, att jag kommer att åka ut till ön, att
jag kommer att gräva ner potatis i jorden, att jag kommer -

Det står ett träd här nere, bredvid sjukhuset, det trädet liksom böjer
sig ner mot sjukhusets västra sida - jag vet inte varför men jag satte
mig där och skrev. Jag vill kunna skriva. Jag vill kunna vara mer än
jag är. Jag vill kunna landa.

På vissa begravningsplatser i den här staden börjar döden
1992. Hos mig börjar döden strax efter det att jag fötts, men
antagligen inte på riktigt förr än 1980-81. För Mima, tolken,
började kanske döden samtidigt med fördrivningen från Prijedor
eller något tidigare. Jag vet inte för vi talar inte om döden här.

Jag är inte jag i landet Bosnien. Min bror är hemma. Min mor
likaså. De sitter på bryggor, på båttofter, på bänkar och
funderar över trädgårdsskötsel.

På luftmadrassen där vi satt som barn fanns inte mer än sol,
våra nakna kroppar och årorna. Mamma tog säkert bilden -
Kodak Instamatic.

Sedan växte vi upp. Vi skall få barn precis som här.

Vinden lyfter gardinen in i rummet och min mor skulle säkert
ha städat detta rum. Det är inte bara kackerlackorna som trivs
här, det gör också dammet - när det får virvla. Jag virvlar inte.
Jag skriver och försöker förstå.

Jag tar en klunk vatten Radewska. Mina vänner är ute på stan
i solen. Jag skall snart gå ut. Det är lördag. Sorlet från gården
blandas med ljuset - tillsammans som i ett prisma.
Jag måste hem.

Jag älskar dig. Jag måste hem.








Ge mig vitt!

vitt
Starkt sken som om detta stod i en dikt
Som om detta var sant
Språket bär alltid en mening, en vilja, en betydelse
                        - en orättvisa...

* humus
Jag går genom Stockholm. Genom staden, över malmarna
och det rinner vatten genom dessa kullar av sten.
Det jag skriver kommer jag aldrig att sälja vid dörr.

* vatten
vigt
vinden
grummel    stenkummel
Jag ser en man i ett skyltfönster och tror för en sekund att han
är min far. Därinne, till vänster om den mahognyfärgade
Sony-stereon, tycker jag att han skymtar till, som uteliggare.
Jag ser vänner och andra människor som dött - inget annat.
Jag skulle vilja leva dem.

* vitt
rent
Kliva rakt ut i verkligheten.
Omöjligt. Jag måste ta del av.
Lyssna, prata, titta på TV, musik
En klar ton. Ren. Vit.
Som om ljuden vore renare än tanken.
En man läser en dikt.
Jag går.
Tiden talar emot mig - livet går förbi.
En vit taxi - med hela livet i.
Två kartonger - flyttfrakt.
Jag plockar upp en bok - Det kommunistiska manifestet.
Jag tar en annan - Kärleken av M Carlbring.
Jag försöker att inte kliva undan, inte släta över, inte bädda
sängen försiktigt. Jag vill inte göra någonting av rädsla längre.

* vitt
Ljuset från en ficklampa under ett tungt rött täcke. Jag läser en
bok - Baskervilles hund. Lite senare: Jag ligger under Carl
Malmstensoffan, ett tunt brunt tyg är spänt över botten, tyget är
sprött och har lossnat, eller snarare lösts upp i kanterna, jag pillar
med pekfingret där i hålen, på sina ställen ser man stoppning
och lite av det beiga, randiga tyget, det är den dyraste möbel
vi har, med halvt slutet öga ser jag - Förintelsen.

* vitt
En annan död griper in. En oförklarlig död - precis som alla
andra dödar. Jag ser in i en strålkastare - jag är vilse. Vitt, fast
vitare än skenet från elljusspåret.
Nu kommer taxin tillbaka. Den har hunnit ikapp mig. Jag tar en
klunk ur Fantan, ingen bryr sig längre, ingen tar notis om
mannen i hörnet. Jag.
Jag ser det vita, rena. Jag ska resa i det, men man kan aldrig
kliva ut i samma ljus två gånger. Jag letar. En gång född och sedan
finns bara det födda livet. Inget annat än det här ljuset - det där
ljudet av vitt.

* vit
vitt
vatten
vigt
humus
Jag kliver ut i gatan igen. Två ljus kommer emot mig och jag
kommer att kasta mig undan. Törs inte vara ensam i landet
framtiden eller i landet ensamhet.
Jag går vidare på elljusspåret. Jag har ingen att skylla på.
Det är min alldeles egen verklighet. Ljuden är våtvarma
omslag kring mina öron. Ljuset - ett bandage kring
mina ögon. Vattnet är ett lock över rösten.

* vitt
Vitare än lakansväv. Vitare än äggvita. Ge mig något vitare.
Jag går på Skånegatan. Snart hemma. Ska flytta snart, vet att
texten, trots att jag vill, inte kommer att göra stor skillnad.
Skriver ändå. Lever för det lilla. Simmar i det grumliga vattnet
ute vid landet.

* humus
vitt, vitt!
Matar min dotter
            ger henne ljummet vatten efter vällingen.







Tidigare Sajtpoeter


Sohrab Rahimi


Per Wästberg


Anna Jörgensdotter


Eleonora Luthander


István Molnár


Robert Cole


Peter Curman


Pamela Jaskoviak


Thomas Göransson


Kennet Klemets


Anjum Hasan


Iodine Jupiter


Rainer Eillilä


Jenny Morelli


Nadja Mattson


Gunnar Harding


Jarlo Martel-Monto


Krzysztof Bloch


Johan Nordgren


thomas L.


Serum logotyp Serum logotyp
Upp   Ned
<<<    <<    <| >    >>    >>>