I betraktarens öga



Idag spelar havet

sin ödessymfoni

för den ordlösa strandens

herrelösa hundar

 

och tonerna blandas

med vågornas glitter

och växer till världsallt

i betraktarens öga

 

Om hundra år En sak är säker: att om hundra år kommer vi inte våndas men inte heller älska längre och solen som idag lekfullt smälter små fläckar av den tunnsådda februarisnön kommer inte längre nära våra egna drömmar utan andras lika brinnande längtan.

En sekund En sekund leker vi barfota mot den varma asfalten en annan skälver vi av åtrå i älskarens famn en sekund snusar det nyfödda barnet mellan två människor som ännu inte vet något om saknaden en sekund lever vi våra liv.

Koltrastens sång Koltrasten är en kvinna som sjunger om kvällen både skör och stark på samma gång. Långt efter sången tystnat dallrar minnet av tonerna genom försommarnatten. Väcker både längtan och sorg.

Avskedet Du var så vacker i din vita skrud i din sista skrud rosen i dina magra händer. Vi stod stumma och beundrade dessa händer som en gång betydde allt för oss utanför hörde porslinsskrammel och svabbens snabba penseldrag.

Ur kylan Ur kylan reser vi oss frostbitna modfällda reser vi oss lite klokare lite sorgsnare för varje år men med blickarna vända mot den ljusnande skyn.

Ett döende tempus Som vi längtade. Och väntade. Vävde våra minnen så att gränsen mellan drömmar och händelser sakta suddades ut. En vecka gick. Månaderna förflöt. Vad skulle vi med presens till?

 

Helena
Ringström

NED
UPP