Stefan Hjorthall
5 dikter




Smittad

Jag föddes med den.
Först låg den latent vilande
för att sedan kraftfullt bryta ut
bortom min kontroll.
Ingen behövde lära ut hur jag skulle ta till mig
denna farsot och ingen smittade mig heller...
vad jag vet.
Nej, även jag skyndade mig med i skocken
mellan de skenande tågens glappande käftar.
Denna farsot slog rot vid minsta tvivel
och slog ut med förödande kraft,
hela tiden närd av en tärd eterkropp.
Min.

Detta ömsom sunda, ömsom sjuka självförsvar.
Denna förödande inskränkta folksjukom
som löpeldslikt springer ut ur okunskap,
spridande sina tankefrön genom tomrum.
Den är själv ett riktigt busfrö som sår i varje sår
och gör de flesta till sina darrande apostlar.

För att inte öppet erkänna det alla redan vet
behåller jag denna sjukdom inom mig.
Jag säger inte vad det är, av rädsla.









Sökaren i sökaren

Ögat ser endast två,
hur många dimensioner
verkligheten än består av.
Men i längden är höjd och bredd
sällan nog för vår överlevnad,
så i hjärnans djup skapas en tredje väg
av erfarenhet och logik.

Ur tanken stiger så småningom
minnet som en fjärde dimension.
Det ligger i tiden, axlat mellan
ryggsäck och framförhållning.
Det den sökande människan
söker och försöker
är bara att klargöra nästa.
Och nästa...









Sanningssekvens

Sanningen följer mig, när jag stannar till
slår den mig i ryggen som om den inte
hinner stanna eller bara vill visa att den finns.
Men om jag vänder mig om finns den inte längre där,
kanske det bara är rörelsen framåt som gör den legitim?
Saknar därmed stillestånd behovet av den?
Det är som om all sanning förföljer mig.
Jag springer för livet utan taktik
och kommer den upp jämsides blundar jag.
Då är det bara järnet som gäller.
Kallt. Gjutet. Härdat. Bort.

Så sanningen får allt nöja sig
med att ännu ligga steget efter.
Avvaktande och bakbunden av tiden
tvingas den gå i redan tagna steg,
speglande gårdagens verklighet
och eftersläpande som alla lagar.
Den skuggar min skugga,
gör mig både ljusskygg och mörkrädd.
I detta drömlika gränsland tvingas jag
framåt mot en för mig alltid oklar framtid.
Offras som en ljusarbetare kanske ska?
Nå, min springare är offeraltaret.
Ännu en liten grå lögn mitt i min färglösa vardag,
en klen förlust för en ännu mindre vinst.

Är verkligen overkligheten verklighetens alibi?
Ovissheten formar hungrigt mitt namn,
gör mig till sanningens kanonmat.
Förnedrad av den starkes rätt till sanningen
och att därmed själv kunna forma den.

Så vad är konsekvensen? Och var är den?









Barnatro

I. Farvatten

En stilla morgonstund just innan solen går upp
lägger en son till i farbara vatten
men han somnar inte om utan bökar runt,
vrider och vänder sig under avvaktan.
När den förväntade reaktionen uteblir
kommer till slut det ounvikliga.
-Babba? Uttalat med otålighet,
som om det nog är dags att vakna.
Min sömn tillåts sällen bli djupare än vår relation.
-Däh! utpekas med lättjefullt krökt finger
men utropas bestämt och med den förväntansfulla
stämma som ibland antar biblisk styrka.
Ingen reaktion, lite skratt kanske hjälper?
En lös munfjärt mot magen brukar fungera
och gör det även denna gång.
Morgondimman lättar, det blir nog allt en vacker dag.


II. Inskolning

Mitt glada vackra barn blir genast ett i mängden.
Formas av leken och gruppen, blir alla andra likt.
Mänskligt?
Nå, det är en stolt far som skolar in sin son
och som när han hälsar på alla mammor
reflekterar över mannens frånvaro.
Jag stärks, blir till den moderne mannen
och tänker nästan gå hem och dammsuga!
Men min iver går över innan jag är hemma.
Man... är ju i alla fall man!








Ett tu tre

Ett.
Ett hjärta.
Ett rent hjärta.
Ett rent hjärta kan.
Ett rent hjärta kan uppnås.
Ett rent hjärta kan aldrig uppnås.
Ett rent hjärta kan aldrig uppnås utan uppriktighet.

Först ska tanken renas, sedan återerövra uppriktigheten.
Först då - först där - kanske ett rent hjärta uppnås?


Två.
Två hjärtan.
Två tomma hjärtan.
Två tomma hjärtan kan.
Två tomma hjärtan kan tillsammans.
Två tomma hjärtan kan slå tillsammans.
Två tomma hjärtan kan tillsammans fylla tomheten.

Först ska tankarna fyllas, sedan enas.
Först då - först där - kanske riktig kärlek uppnås?


Tre.
Tre hjärtan.
Tre hjärtan kan.
Tre hjärtan kan slå.
Tre hjärtan kan slå varandra.
Tre hjärtan kan slå för varandra.
Tre hjärtan kan slå varandra med häpnad.

Först ska kropparna förenas, sedan kunna väcka nytt liv.
Alla funktioner, scheman och tabeller måste passa.
Därefter kan man bara se tiden an. Tick, kanske tack.
Först då - och därmed - kan man överleva sitt eget liv.

© Stefan Hjorthall 2001






Sajtpoeterna


Irene Karlbom


Stefan Hjorthall


Thomas Lindblad II


Pelle Andersson


Sohrab Rahimi


Per Wästberg


Anna Jörgensdotter


Eleonora Luthander


István Molnár


Robert Cole


Peter Curman


Pamela Jaskoviak


Thomas Göransson


Kennet Klemets


Anjum Hasan


Iodine Jupiter


Rainer Eillilä


Jenny Morelli


Nadja Mattson


Gunnar Harding


Jarlo Martel-Monto


Krzysztof Bloch


Johan Nordgren


Thomas L.


Serum logotyp Serum logotyp
Upp   Ned
<<<    <<    <| >    >>    >>>